The Shins - Sea Legs
Åh, jag hatar den bekanta klumpen i magen. Den borde verkligen kunna försvinna utan medicin. För nu har jag slutat. Visst, jag har börjat gråta igen, nästintill dagligen, men å andra sidan uppskattar jag musik och sex igen. Det väger tyngre måste jag påstå.
Det är dock skit och helvete rent att jag inte lyckas vara sådär fågelkvittrig utan ett kilo ssri i mitt system. Jag hade uppskattat nonchalans inför livets val och kval just nu. För det är fan vad det ska vara jobbigt allting.
Min man är sådär fantastiskt bra nästan alltid och jag kan inte låta bli att älska honom lite för mycket jämt. Med "jämt" menar jag alltid bortsett från när jag tycker att han är en idiot och talar om det för honom. Men inne i magen älskar jag honom då också. Fast det är lite längre bort än vanligt.
Just nu önskar jag mest att det hade blivit sådär bra som det skulle och att jag hade varit sådär tillfreds som jag borde.
Inte ens snus smakar bra när du inte vill sova med mig mer. Och vet du? Jag hatar att du snarkar men jag hatar att det inte finns någon som snarkar bredvid mig ännu mer.
Fan vad jag är hungrig. Jag hatar sena nätter, man hinner bli hungrig IGEN innan man somnar ju. Det är inte bra för min begynnande fetma. Jag måste tänka på vikten, annars kommer jag bli sådär fet som jag var för några år sen. Usch, hemska tanke. Jag såg ut som en köttbulle. Eller en kattbulle.
Nej, fan, jag är värdelös och jag måste sova nu. Det svider i min näthinna. Betyder det att jag håller på att få starr nu också? Kan man få det av datorer?
AAAH! Måste undersöka. Jävla hypokondri.
Jävla liv. Ett jävla liv helt enkelt.
Men som avlutande ord, ifall någon missat det. Jag vill inte att du ska flytta. Jag älskar dig. Jag vill vara med dig fast jag skäller på dig oftare än jag borde. Du är fin t.o.m när du inte försöker serru. Nästan finast då.
Och du luktar så gott i nacken.
Uh, nu kommer jag lipa mig till sömns igen.
Fan. godnatt.
