You know it hurts to breath.

Nu är det måndag. Seperationsångesten är vansinnigt påtaglig. Numera knyter sig inte magen lite då och då; den har knutit sig permanent i någon slags kärringknut som ingen kan snyta upp. Inte ens en scout. Fast de sägs att alltid vara redo.

Igår kväll var jag för trött för att ens orka vara seriös när jag pratade med M. Det var som en kavalkad av kass humor och skrattanfall, från min sida. M konstaterade mest att jag faktiskt inte var rolig. Den sena kvällen resulterade i hysterisk trötthet när klockan ringde vid nio, och den var inte den enda som ringde. Min mor var på hugget i vanlig ordning och ville få mig på fötter över telefon. Det i sin tur resulterade i ett smärre sammanbrott för mig. Jag grät och skrek och visste nog inte ens vad det var jag var ledsen över. Nog mest allting.
Jag vägrade på så sätt att ringa ett enda samtal, ställde om väckarklockan på tolv och somnade om.

När jag väl var vaken insåg jag att jag ju skulle till Malmö idag. Så jag tog mig samman och åkte. Trots mitt kassa humör. En kaffe Latte att ta med hjälpte lite iaf.

Jag och bror gjorde ärenden åt honom och tiden gick. Nu är jag hemma igen och väntar på M som böt befinna sig här inom tio minuter. Jag har hunnit skriva av benen på min trasiga säng också.

Marie