Idag kom den. Den första sommarlängtan. Det där suget som infinner sig i magen när man tänker på somrar man har haft. Jag tänkte på den där dagen när vi spelade boule. Det var så fel att det var kul. Sommaren gjorde sitt. Värmen hjälpte. Allt är så mycket enklare när man är varm i huden. Allt är faktiskt lite vackrare sett genom ett par solglasögon.
Jag tänker ofta på min barndom som en enda lång sommar. Det måste bero på att de var bäst. Det är ju alltid det bästa man minns.
Bruce är också sommar. Sommaren '05. Gryning, mp3-spelare, Miami Glow. Då var jag inte vuxen och inte barn. Jag var i ingenmansland och på något bitteljuvt sätt var det nog den bästa sommaren i mitt liv. Den var inte riktigt verklig. Den följdes av en höst från hevetet. Den var som lugnet före stormen. Allt var förbannat enkelt då.
Nu vet jag inte mer. Jag skriver inte bra när jag är pirrig i magen.
Marie
