Sanningen då?

Ja, hur ligger det egenligen till? Är det sådär sjukt synd om alla? Var jag än landar så stöter jag på självömkan, gnäll och klagomål.
Okej, när man är tonåring får man lov att ha existensiella kriser. Men att det aldrig tar slut!
Människor borde lära sig att uppmärksamma saker som faktiskt är på den positiva sidan om nollstrecket. Annars blir man sådär jobbigt töntig. Ja, typ, 22+ , lyssnar på BD och limmar på pandor i femtonårsåldern.
Det är sorligt. Och om jag ska vara helt ärligt, går det mig rätt jävla mycket på nerverna.

Mitt tips till alla som skär upp sina handleder och skriker "Tyck synd om mig, jag vill ju dö!" är:
Se till att lyckas nästa gång.