Tristess.

Som vanligt börjar tristessen sätta in runt tre-fyra snåret. Klockan tickar sakta. Jag vill se soluppgången nu. Som alltid efterlängtad. Den betyer förändring. Något nytt. Något oförstört. Något helt jävla nyfött. Men inte som ett spädbarn som kastar ur sig ett primalskrik som kan väcka de döda, utan helt tyst väcker den liv i det levande.
Allting kommer till sist tillbaka till gryningen. Pånyttfödelsen. En ny chans. En ny chans att inse att det alltid kommer en ny gryning. Som plåster på morgondagens sår.

Och dimman som suddar bort det som ska glömmas.