Idag är jag oändligt trött. Evighetstrött kanske till och med.
Jag svimmade. Världen försvann och mina öron omvandlade alla ljud till celofanprassel i min trumhinna. Min kropp blev som ett element och varenda muskel gav vika för tyngdlagen.
Men ingen såg något. Inte ens personen vars handtag jag famlade efter i blindo för att dämpa ett annars rätt illabådande fall. Jävla människor. Ingen hjälper. Ingen räddar. Ingen kramar.
En kall bänk i Lund, på okänd plats, med kalla löv och för tunna jeans mot underlaget var inte vad jag behövde efter det. Vad jag behövde var en varm han mot min panna, en kram och ett glas vatten. Kanske en smörgås. [som tanter säger]
Tur att mina vänner är världens bästa. Och att min familj är en riktig sådan.
För idag var jag liten. Kanske inte så liten i alla andras ögon. Men det är otäckt att inte veta vad som händer med ens egen kropp. Och ens egen själ.
Kärleken borde förstå att is inte är skönt att ligga på.
Och jag önskar att alla var här för en kram.
Marie.
