Ängelholm känns sådär. På sätt och vis lockande att slippa all denna magvärk och oro över pengar och mat. På sätt och vis skitjobbigt för jag hatar att ge upp. Jag hatar att springa hem till mamma med svansen mellan benen. Men nu har jag försökt. Sen augusti har jag försökt att bli en vuxen människa och jag håller på att försvinna. Glädjen har pausats. Jag glömmer hur det känns att vara bekymmersfri, eller åtminstone nästan.
Men när jag träffar en vän för livet, skiner världen upp.
Och när du ligger riktigt nära så glömmer jag mina problem, då finns bara vi baby..Bara vi.
Magknip. Hjärtknip. Hjärnknip.
marie marie marie.
