A Womans Right to Shoes

To pause and to rewind.

Jag är ful. Jag insåg det för ett tag sen. Jag är inte som andra som ser mig själv som ful i spegeln men sen får intutat att jag är söt. Nej nej nej. Jag ser mig själv som skitsnygg i spegeln, men sen inser jag att jag är ful på avstånd. Det är som bekant inte så ofta man ser sig själv på avstånd i en spegel. Men igår var en sån dag. Jag och ostefin skulle undervisa våra pinnar till klasskamrater i yoga. Spegelväggen var ett faktum.
Jag har ett upprörande litet huvud i förhållande till resten av min kropp. UPPRÖRANDE I tell you. Sigh.

Jaja, jag skrev lite poetiskt i min notebook nyss. Det blev inte bra och jag blev inte förvånad. Jag har blivit fullkomligt värdelös på allt. Jag är kass på att skriva, jag har gått upp tre kilo och jag har insett att jag är ful. Vilken ofattbar misär.

Dessutom haglade det igår. Alltså, vad menas?! Jag låg för fan och svettades i faderns trädgård i lördags och två dagar senare ralmar det ner IS från himlen! Jösses och hans mamma! Vad ska man tro?

En enda sak är jävligt positiv; min bakgård är fullkomligt överfylld av blommande syrener. Det är min favoritblomma, men av någon anledning så tyckte jag att stavningen såg lite underlig ut. Jag tål att rättas, så pliiz, tell me. Stavas det så?

Ja, snart är det buss mot Munka Ljungby, hålan jag hatar mest av alla hålor. Jag har satt in en ny trend. Den lyder: Åk ALDRIG till skolan innan lunch.

Puss.