I should know who I am by now.
Jag tänkte på kvällarna i Malmö. På balkongen med fuskgräset. På oss två. På hur vi lyckades sabba allt som betydde allt. För mig.
Jag blev melankolisk. Fem minuter efter att jag sagt att jag aldrig mått så bra.
Men jag mår ju bra. Och därför orkar jag hatera alla förluster jag genomlidit. Alla förluster av hjärtan. Bitar av mitt eget.
Jag saknar att älska dig. Men jag älskar att hata dig. För du svek, som jag aldrig blivit sviken.
Du hade mitt förtroende. Jag saknar att ge dig det.
Men samtidigt vet jag att världen aldrig slutar förändras.
Köer når fram till sitt mål. Blommor vissnar. Kärlek dör. Människor dör.
Allt rinner ut i sanden till slut.
Så detta är väl ett avsked. Till dig. Du var min vän. Du var mina skratt.
Tack vare dig fann jag mig själv. Tack vare ditt hat, fann jag kärlek som var större än livet själv.
Och jag älskar att älska.
Marie.
