Mörkret slåss mot mina upplysta fönster ikväll och kaffet luktar bättre än någon annan gång. Ikväll är sista kvällen som tome. Kvällen som julen glömde. Och julborden kommer digna, människor kommer dricka glas till bredden fulla med vin och musiken kommer dåna i mina öron i en månad. Och detta var ett fint sätt att förklara att denna kvällen kommer vara sänd från helvetet och kaffet är det enda som gör mitt liv värt att uppleva just nu.
Till något helt annat.
Till alla de människor som sen urminnes tider talat om för mig att jag är lat och att jag bara ska ta tag i mitt liv; diagnosen lyder: depression, tendens till narcissism, emotionellt instabil personlighetsstörning och personlighetsklyvning. Låt mig nu förihelvete vara trasig ett tag, och håll käften om det sen.
Jag har brutit hjärnan.
Marie.
