Jag längtar så att jag nästan går itu, efter våreftermiddagar i parken. Efter sommaren. Efter allt.
Och mest av allt längtar jag efter att få uppleva det, med solsken inuti. Och med er, mina älskade.
För jag skiner, som aldrig förr.
Det är absolut inte som jag trodde allt skulle vara. Men som om det någonsin är det.
Jag tycker om att det inte är helt rätt. Men ändå känns så bra.
Jag känner mig dessutom inte ett dugg kluven längre.
Du kan inte dra ner mig mer nu.
Du förtjänar inte det.
Marie.
