Jahaja.

Är jag förvånad?

Nej.

Är jag ledsen?

Nej.

Är jag förbannad?

Ja.

Hur fan kunde jag förvänta mig något annat av dig?
Fyfan. Att jag lät dig röra vid mig.
Att jag lät dina smutsiga fingrar röra vid mig.
Att jag lät dina falska ord nå mina öron.
Du har aldrig, och tro mig jag menar det, varit värd ens min närvaro.

Ditt äckliga manipulerande avskum till vidriga människa.

Det är JÄVLAR vad spännande det är att veta att man slösat ytterligare tre månader av sitt liv på ett jävla fuckup som gått bakom min rygg och ljugit för mig.
Hur jävla mycket ska jag sätta på att du knullade andra tjejer också?

Fan. Jag hatar dig. Jag hatar dig så jävla innerligt att jag snart spyr.

Det enda som korsar dina läppar är lögner och skitsnack.

Du är fan inte ens värd det här inlägget. Men det är lugnt. För det är inte för dina ögon att se. Det är för mitt inre lugns skull.
Jag måste få detta ur mig.

För i min värld, säger man sanningen.

Jag önskar att jag kunde sudda ut dig ur mitt minne.
Men du är bara ännu ett streck på väggen i fängelsecellen.


Och oroa inte dig. Jag vill aldrig se dig igen. Någonsin.

Marie.